Linnea R Edlund

Jag kan inte sova...
Jag har nämligen en sådan där period, där jag spekulerar, funderar och filosoferar mycket över mig själv, mina behov, mitt liv och framtid.
Jag tänker även mycket på mitt förflutna... Vad kunde jag ha gjort bättre i mitt liv? Vad kan jag göra för att förbättra mig själv?
Jag vet att jag inte behöver ångra mycket alls i mitt liv (frågan är då bara VAD jag egentligen behöver ångra?). Jag har alltid satt mina vänner framför allt, haft mitt största mål i livet att ÄLSKA och har egentligen inte varit beroende av något annat än just kärlek. Kärlek till familj, vänner och älskade.
Men något är förändrat med mig. Det kan alla bekräfta. Faktum är att jag har fått höra det väldigt mycket nu. Det konstiga är att ju mer jag hör det nu för tiden, ju ledsnare blir jag. Ibland bryter jag ihop. För ibland känns det som att den som påpekar det gör det med en uppgivenhet. Som att personen av någon anledning har givit upp på mig. Det får mig lite grand att ge upp på mig själv.
Jag har aldrig varit en "hater" ... Jag har alltid försökt se det bra i personer. I alla personer. Till och med dom som gjort dumma saker mot mig. Jag antar att jag letar upp felen på mig själv istället. vad kunde jag ha gjort för att undvika att personen gjorde sådär mot mig? Vad gjorde jag för fel? istället för att säga åt mig själv att gå vidare, för jag faktiskt INTE gjort något för att den personen skulle göra så mot mig, och jag gjorde faktiskt inget fel.
Kanske har det blivit starkare nu. Kanske har jag blivit svagare. Kanske har jag blivit en svag person. Folk som brukade se upp till mig för att jag var en stark person med egna åsikter, som inte lät mig tryckas ner av någon och blev därför en bra förebild för mina vänner och dom som älskade mig.
Jag har varit ganska kavat sen liten. Jag klarade mig för de mesta själv, gick aldrig ner i större deprissioner, var lycklig över allt jag hade och begärde inte mycket mer av livet...
Nu mera är jag i stort sätt beroende av kärlek. Beroende av att ha någon som älskar mig. Beroende av att känna mig älskad. Men vem är inte det egentligen?
Jag begär mer av mig själv, av livet än jag någonsin gjort. Jag funderar mycket mer över framtiden än jag någonsin gjort. Jag har gått från att inte se längre fram i livet än vad näsan räcker, till att se mig själv i en jävla villa med barn, hund, man och volvo... herregud...
Det har gjort mig svagare än någonsin. Jag blir skrämd av mitt eget liv. Skrämd av att tiden rusar iväg. Skrämd av att jag måste göra allting rätt för att kunna försvinna ur detta liv och tycka att jag har gjort mitt liv så som jag vill ha det, och inte ha några regrets alls. omöjligt. Det är faktiskt omöjligt för vem som helst. Man måste alltså göra det bästa av situationen. Allways. ¨

Mitt sätt att se personer har gjort mig svagare också.
Det här med att jag tror att alla människor är goda. Alla människor förtjänar en andra chans. Att alla människor går att "förändra" jag menar att alla människor kan förändra sig själva liksom... har gjort mig svag. Jag kan helt enkelt inte släppa taget om personerna innan det är fan försent.
Att jag inte släppte taget om den "kompisen'" jag hade för inte så länge sedan innan Den personen försökte kladda på något Den inte borde försökt kladda på har jag fått ångra länge. Jag har det fortfarande i huvudet. Där har vi egentligen det perfekta beviset på att alla människor inte är goda. Här gjorde jag allt för den människan. Jag försvarade den. Jag gav den två otroliga möjligheter till att göra något kul och vi genomförde det. Jag gillade den personen otroligt mycket som vän. Och ändå fick jag ett helvete för det? Och ändå tror jag FORTFARANDE att personen förtjänar något bra av framtiden. Att Den kan förändras. Jag är trots allt glad att vi inte har någon kontakt mer.

Jag har en oroande känsla i magen av att jag kommer få ett till uppvaknande i mitt liv. Jag vill inte det. Det är lika skrämmande varje gång!

En sak jag vet säkert är att jag måste ändra mig som person. Annars blir jag ju som alla andra! Vilket jag alltid stärvat efter att INTE vara. Jag är unik. Jag är speciell. Jag må vara beroende av kärlek, vänner och familj. Men när det kommer till saken så är JAG den enda jag har. Så är det med alla människor. DU är den enda som vet vad som är BÄST för dig, vilken ålder du än är i. Och när jag står där inför ett svårt val, så är JAG den enda jag kan vända mig till.
Jag är den enda jag har i livet - så är det bara. Alla är en liten enstöring trots allt.

Jag har en liten lista i huvudet på saker jag måste göra:

• Ta upp kontakten med forlorade vänner. Jag måste börja socialisera mig igen. Ringa upp mina vänner jag förlorat längst vägen. Fika med dom, lära känna dom på nytt. Jag vill ju så gärna att dom ska lära känna mig igen :) Se vad jag åstakommit i mitt liv hittills, träffa Labben osv. Det hade varit underbart.
• Sluta hata. Jag måste sluta vara en sån skeptisk person. På senaste har jag börjat lyssna för mycket på vad andra har för syn på saker och ting och jag har rättat mig efter det. Vilket jag aldrig gjort förr. Jag kom på idag, att om jag gav alla personer som alla andra runt omkring mig ogillar en chans, så kommer jag mycket längre på vägen än vad dom har gjort hittils. En klok person lär sig av andras misstag. En dåre av sina egna. ett bra ordspråk som jag vill ha som spår genom livet.
• Följa mitt hjärta. Mitt bland alla röster i dagens läge om "välj din yrkesväg i livet redan nu" och alla andra svåra val och röster man får göra och höra som tonåring i dagens samhälle, så har jag tappat mitt hjärtas röst. Jag hör givetvis hur smågay detta låter, men det är sant! Alla har en röst som kommer ifrån hjärtat Men den största delen av befolkningen vet inte om det eller har tappat det på vägen, precis som jag har gjort. Jag måste leta fram den igen. Känna av mig själv bättre och VETA vad jag vill och inte vill i livet. Just nu vet jag bara VEM jag älskar.

Det och lite till är vad jag funderar på just ikväll....