Gårdagen.
Igår blev jag som sagt bortglömd av mina päron.
- Jag fick en känsla av det när jag satt på båten. Att jag inte skulle bli hämtad, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra då! Jag har ju ingen mobil!
När jag gick av båten kollade jag åt alla håll efter någon som jag kände som skulle hämta mig, men jag såg ingen. Jag bor typ 6 mil ut på landet från visby, så jag kan inte gå eller cykla & jag kan inte ta bussen - dels för att det inte går någon och dels för att jag inte hade NÅGRA pengar och för att bussen inte går ända fram, så jag hade ändå inte kunnat ta mig hem från där bussen stanna!
Jag väntade och väntade, men ingen visade sig.
- Tillslut var jag tvungen att gå ur terminalen för dom skulle låsa, så jag satt ute i blåsten mitt i natten i kjol, linne och en liten kofta. Klockan kan ha varit 01.00 vid det här laget.
jag väntade en tjugo minuter till, ifall pappa bara blivit sen eller något. Men nej. Tillslut gick jag fram och frågade den enda andra passageraren från båten som inte åkt hem och fråga efter telefon. Jag fick låna den, ringde tre gånger, men inget svar... Det var liksom självklart att pappa sov! Och då fick jag bekräftat för mig att mamma inte hade pratat med honom. Så jag insåg att det inte var någon mening att vänta i hamnen.
Så jag tog min resväska och handväskan och började rulla den mot stan. Jag tog gatan förbi donnershus, och sedan backen upp förbi alla krogar och kränku där för er som bor på gotland, ni vet.
Vid det här laget var jag så jävla arg (tänk er själva att bli bortglömd av sina egna föräldrar, inte första gången heller) att jag kände för att slänga resväskan, handväskan och påsen med godis åt helvete! (godis var det enda jag hade råd att köpa på båten när jag var så hungrig att jag höll på att döl),
Det var just då, när jag var som surast, som en jävla äcklig Stockholmarbrat (det är almedalsveckan, ni som vet vad det är) sitter vid en uteservering på en pub med sina vänner. Hela visby är täckt av kullerstenar, och jag rullade min väska upp för backen. Han stoppar mig så jag stannar och undrar vafan är frågan om.
Han: - Det är sånt där som stör oss!!
(han menar alltså, att han blir störd av ljudet från min jävla resväska?!)
Jag var ju så arg sedan innan, så jag tog ett steg närmre honom, spände blicken i honom, och jag lovar - jag hade slått honom! Men sen börja jag skratta han rakt upp i ansiktet istället och började rulla där ifrån, med extra ljud!
- det var då jag bröt ihop. Jag undrade för mig själv hur det lät för HONOM när han och sitt äckliga gäng från stockholm kom från båten. äckligare antar jag!
- Visste han inte vad jag gick igenom, sjåälvklart. Men jag var så arg att jag börja gråta. Stod utanför kränku en lång stund innan jag fortsatte mot östercentrum.
På Öster satt jag i hundra år. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag satt väl och väntade på att någon man kände ska gå förbi så man kan låna en telefon.
Men att leta efter en gotlänning i visby på sommaren är som att leta efter en nål i en höstack. Det enda jag hörde var blattarna inne och utanför ali's och stockholmarna som strömmade ur krogarna och försökte utala ordet "kebab" rätt... men det blev mer "keeeeeebaab"....
´
När klockan blivit två stod jag inte ut längre, så jag satte mig i en taxi och bad dom köra mig till Alskog. Dom sa att det skulle kosta 800kr, men jag tyckte att det inte spelade någon roll. Jag hade ju inte direkt tänkt att lägga mig på gatan och sova?!
- Han fick mig att berätta vad det rörde sig om, så jag fick låna telefonen av honom för att ringa pappa.
- och mycket riktigt, när pappa svarade hade han INGEN ANING om att jag skulle komma hit. Det gjorde mig ännu argare! Visst att mina föräldrar bor isär, men KOMUNICERA ELLER HUR DET STAVAS?!
Jag fick vänta på öster IGEN på pappa. So i did.
Under hela väntetiden på 45 minuter så han två killar fråga med sin dialekt om jag hade stuckit från min partner eftersom jag satt med en väska och en kasse på en bänk helt ensam i natten - och dom avslutade det med "det kan aldrig vara bra, ha-ha" så gick dom vidare.
Sen kom det två andra killar från ingenstans och den ene insisterade på att jag skulle säga grattis till sin andre kompis som fyllt 18 då. För att bli av med dem gjorde jag det. Men dom vart också "bekymrade" över resväske situationen. Jag förklarade historian och dom var fulla som fan men verka fatta grejen ändå, sen önska dom mig lycka till och gick till donken. mmmm donken...
sliskiga blattar (inget illa menat älskling, haha) närmar sig från ali's, men pappa han komma innan dom nådde fram. TUR annars hade jag mördat mamma.
Det var hela historian. Så jävla sjukt.
- Jag fick en känsla av det när jag satt på båten. Att jag inte skulle bli hämtad, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra då! Jag har ju ingen mobil!
När jag gick av båten kollade jag åt alla håll efter någon som jag kände som skulle hämta mig, men jag såg ingen. Jag bor typ 6 mil ut på landet från visby, så jag kan inte gå eller cykla & jag kan inte ta bussen - dels för att det inte går någon och dels för att jag inte hade NÅGRA pengar och för att bussen inte går ända fram, så jag hade ändå inte kunnat ta mig hem från där bussen stanna!
Jag väntade och väntade, men ingen visade sig.
- Tillslut var jag tvungen att gå ur terminalen för dom skulle låsa, så jag satt ute i blåsten mitt i natten i kjol, linne och en liten kofta. Klockan kan ha varit 01.00 vid det här laget.
jag väntade en tjugo minuter till, ifall pappa bara blivit sen eller något. Men nej. Tillslut gick jag fram och frågade den enda andra passageraren från båten som inte åkt hem och fråga efter telefon. Jag fick låna den, ringde tre gånger, men inget svar... Det var liksom självklart att pappa sov! Och då fick jag bekräftat för mig att mamma inte hade pratat med honom. Så jag insåg att det inte var någon mening att vänta i hamnen.
Så jag tog min resväska och handväskan och började rulla den mot stan. Jag tog gatan förbi donnershus, och sedan backen upp förbi alla krogar och kränku där för er som bor på gotland, ni vet.
Vid det här laget var jag så jävla arg (tänk er själva att bli bortglömd av sina egna föräldrar, inte första gången heller) att jag kände för att slänga resväskan, handväskan och påsen med godis åt helvete! (godis var det enda jag hade råd att köpa på båten när jag var så hungrig att jag höll på att döl),
Det var just då, när jag var som surast, som en jävla äcklig Stockholmarbrat (det är almedalsveckan, ni som vet vad det är) sitter vid en uteservering på en pub med sina vänner. Hela visby är täckt av kullerstenar, och jag rullade min väska upp för backen. Han stoppar mig så jag stannar och undrar vafan är frågan om.
Han: - Det är sånt där som stör oss!!
(han menar alltså, att han blir störd av ljudet från min jävla resväska?!)
Jag var ju så arg sedan innan, så jag tog ett steg närmre honom, spände blicken i honom, och jag lovar - jag hade slått honom! Men sen börja jag skratta han rakt upp i ansiktet istället och började rulla där ifrån, med extra ljud!
- det var då jag bröt ihop. Jag undrade för mig själv hur det lät för HONOM när han och sitt äckliga gäng från stockholm kom från båten. äckligare antar jag!
- Visste han inte vad jag gick igenom, sjåälvklart. Men jag var så arg att jag börja gråta. Stod utanför kränku en lång stund innan jag fortsatte mot östercentrum.
På Öster satt jag i hundra år. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag satt väl och väntade på att någon man kände ska gå förbi så man kan låna en telefon.
Men att leta efter en gotlänning i visby på sommaren är som att leta efter en nål i en höstack. Det enda jag hörde var blattarna inne och utanför ali's och stockholmarna som strömmade ur krogarna och försökte utala ordet "kebab" rätt... men det blev mer "keeeeeebaab"....
´
När klockan blivit två stod jag inte ut längre, så jag satte mig i en taxi och bad dom köra mig till Alskog. Dom sa att det skulle kosta 800kr, men jag tyckte att det inte spelade någon roll. Jag hade ju inte direkt tänkt att lägga mig på gatan och sova?!
- Han fick mig att berätta vad det rörde sig om, så jag fick låna telefonen av honom för att ringa pappa.
- och mycket riktigt, när pappa svarade hade han INGEN ANING om att jag skulle komma hit. Det gjorde mig ännu argare! Visst att mina föräldrar bor isär, men KOMUNICERA ELLER HUR DET STAVAS?!
Jag fick vänta på öster IGEN på pappa. So i did.
Under hela väntetiden på 45 minuter så han två killar fråga med sin dialekt om jag hade stuckit från min partner eftersom jag satt med en väska och en kasse på en bänk helt ensam i natten - och dom avslutade det med "det kan aldrig vara bra, ha-ha" så gick dom vidare.
Sen kom det två andra killar från ingenstans och den ene insisterade på att jag skulle säga grattis till sin andre kompis som fyllt 18 då. För att bli av med dem gjorde jag det. Men dom vart också "bekymrade" över resväske situationen. Jag förklarade historian och dom var fulla som fan men verka fatta grejen ändå, sen önska dom mig lycka till och gick till donken. mmmm donken...
sliskiga blattar (inget illa menat älskling, haha) närmar sig från ali's, men pappa han komma innan dom nådde fram. TUR annars hade jag mördat mamma.
Det var hela historian. Så jävla sjukt.
Kommentarer
Trackback
