Linnea R Edlund

Jag ser som sagt på Sex and the city.
Carrie och mister big. Det är i den delen av serien dom haft sitt första förhållande på ett år, gjort slut och hon är förkrossad. Just som hon börjar komma över honom och dejtar en fotbollsspelare, så stöter hon på mr big på en bar. Hon känner sig lugn när han går emot henne, hon hade den "perfekta" första träffen efter de gjort slut, hon hade killen, kände sig snygg och mådde bra. Men när han kom fram och hälsar lugnt på killen och henne så blir hon förvirrad. Och när han böjder sig fram, lägger handen på hennes axel och ger henne en komplimang för att sedan vända sig om och gå så lätt, bröt hon ihop. Och jag kände det... Jag vill verkligen aldrig mer känna den där känslan. Jag kommer dö om jag känner den känslan igen. Jag har gjort det en gång, och det tog längre tid att komma över den personen än vi träffades. Det var riktigt länge sedan nu, fyra eller fem år sedan nu, och jag känner inte ett skit längre, absolut inte - jag hade till och med glömt bort hur ont det gjorde. Hur mycket smärta det var. Jag gick till en psykolog för att prata ut. Jag började supa. Jag gjorde allt för att komma över den personen.
Jag kommer ihåg att jag lovade mig själv "nästa person som sårar mig kommer vara orsaken till att jag aldrig mer vill älska". Jag ville aldrig mer älska. Jag kunde inte älska mer. Jag hade ett förhållande som de flesta redan vet om, men det blev aldrig mer än bästa vänner.
Sen träffade jag Labben. hoho, jag var rädd för honom redan första gången jag träffade honom. Inte bara för att han låtsades vara skit dålig på svenska och betedde sig som en jäkla gangster för att se om jag blev rädd, utan ävne för att jag visste direkt att jag ville vara med honom. Jag ville slå armarna runt honom och häfta fast mig. Aldrig släppa. I samma stund som vi kysstes första gången ett halvår senare  - så visste jag att det finns bara en person i världen jag vill vara med framöver, och det finns bara en person i världen som kommer kunna krossa mig mer än han för 5 år sedan gjorde. Det var Labben, som jag var så hopplöst förälskad i, redan efter första kyssen. Jag hade lovat mig själv att backa så fort jag kände minsta lilla känsla som liknade kärlek... Men är det så lätt när man har ett omedvetet beroende att få en glimt av honom varje gång man var i höviksnäs? Jag var som ett freak, Varje gång jag kom nära honom ville jag springa där ifrån innan jag gjorde något dumt som att hoppa upp i hans famn rakt där han stod. Eller slå till tjejen som stod brevid honom i facet. Haha, jag brukade till och med planera hur det skulle sett ut...
Jag var så rädd när jag träffade honom, för jag visste att det var kört.. Inte vårat förhållande alltså, men mina känslor. Jag visste att det inte gick att kontrollera längre. Jag kunde lika gärna ge upp och lägga mitt öde i hans händer.
Så det har jag gjort nu.
Jag ger hela mig till honom, och jag litar på att kärleken inte släpper mig så hårt som jag fruktade den där gången jag kysste honom första gången.. Jag minns att jag fick avbryta allting och hoppa upp ur soffan och gå till min kompis och låtsas vara oberörd.. för att nästa dag verka som att "det är nothing" - men egentligen så svävade jag på moln i en vecka framöver tills jag fick träffa honom igen. Det var och är fortfarande som mitt bränsle.
Och det är det som är min svaghet.
- För jag menar alvar när jag säger - vad skulle jag göra utan dig?
Tänk alla år det skulle ta att komma över dig.
Jag vill inte ens behöva gå igenom det.
Så även om det inte är något sånt på gång, så vill jag ändå att du tar en titt.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig och du måste se hur mycket det är.
Jag behöver dig.
Släpp mig inte, och glöm mig inte.
Jag är din.
Jag är ett hopplöst fall, jag är utom kontroll.
Jag är fast med kärleken jag en gång i tiden hatade.