Att fightas mellan hjärnan och känslan.
Det finns många fighter här i livet.
När jag skriver fighter så tänker jag främst på beslut, ångest, eller riktigt djupa tankar.
De felsta gångerna gäller det nog kärlek. För kärlek är tankar som blir till känslor. Känslor som blir så starka att dina tankar inte längre har någon betydelse, för det har redan gått för långt. Vad händer då när en person inser något. Vaknar upp? - tänker att hon blir manipulerad och inte alls lever ett liv hon hade valt själv om känslorna inte stod ivägen för tankarna? För hjärnan? - Hur kommer hon lots då? För om hon skulle lära sig lita på sina bortglömda tankar, sin bortglömda förmåga att ha en egen åsikt, så skulle hon ändå stå där ensam tillslut och personen hon älskar står också ensam kvar. som ett frågetecken. Hon är ett lika stort frågetecken. För hon undrar varför i helvete hon lämnat det enda som betyder något i livet, bara för att hjärnan sagt åt henne till det.
Det här inlägget handlar INTE om mig.
- Jag har en idé om att om hjärnan är dum nog att ge känslor åt hjärtat för en person så betyder det något. Det follk har glömt bort är att kärlek inte är ett spel. Man spelar inte ett spel. Det finns inga regler för "när man borde lämna sin parnter för att han/hon gjort si och så" - det är DET som gör så att folk gör slut och skiljer sig.
Kärlek handlar om att "go with the flow" .. Man följer hjärtat. DET ÄR DÄR KÄRLEK sitter för guds skull. Inte i sunda förnuftet.
Om jag skulle följt mitt sunda förnuft när det gäller kärlek, så hade jag börjat leva i celibat och bara förlita mig till mig själv. Jag skulle inte träffa någon förutom mina närmaste vänner.
Ni förstår min poäng? Om det fanns regler för hur kärlek borde vara så skulle alla vara brutna i även de mest perfekta paren.
Det finns bara riktlinjer. Man ska hålla sig till den man bestämt sig för att vara med, och kan man inte leva efter varandras behov och villkor finns det ingen mening. Då är det inte kärlek...
Bara en tanke... som jag antagligen kommer ägna hela mitt liv till att lista ut. Som att räkna stjärnorna. Man kommer aldrig fram till något..
När jag skriver fighter så tänker jag främst på beslut, ångest, eller riktigt djupa tankar.
De felsta gångerna gäller det nog kärlek. För kärlek är tankar som blir till känslor. Känslor som blir så starka att dina tankar inte längre har någon betydelse, för det har redan gått för långt. Vad händer då när en person inser något. Vaknar upp? - tänker att hon blir manipulerad och inte alls lever ett liv hon hade valt själv om känslorna inte stod ivägen för tankarna? För hjärnan? - Hur kommer hon lots då? För om hon skulle lära sig lita på sina bortglömda tankar, sin bortglömda förmåga att ha en egen åsikt, så skulle hon ändå stå där ensam tillslut och personen hon älskar står också ensam kvar. som ett frågetecken. Hon är ett lika stort frågetecken. För hon undrar varför i helvete hon lämnat det enda som betyder något i livet, bara för att hjärnan sagt åt henne till det.
Det här inlägget handlar INTE om mig.
- Jag har en idé om att om hjärnan är dum nog att ge känslor åt hjärtat för en person så betyder det något. Det follk har glömt bort är att kärlek inte är ett spel. Man spelar inte ett spel. Det finns inga regler för "när man borde lämna sin parnter för att han/hon gjort si och så" - det är DET som gör så att folk gör slut och skiljer sig.
Kärlek handlar om att "go with the flow" .. Man följer hjärtat. DET ÄR DÄR KÄRLEK sitter för guds skull. Inte i sunda förnuftet.
Om jag skulle följt mitt sunda förnuft när det gäller kärlek, så hade jag börjat leva i celibat och bara förlita mig till mig själv. Jag skulle inte träffa någon förutom mina närmaste vänner.
Ni förstår min poäng? Om det fanns regler för hur kärlek borde vara så skulle alla vara brutna i även de mest perfekta paren.
Det finns bara riktlinjer. Man ska hålla sig till den man bestämt sig för att vara med, och kan man inte leva efter varandras behov och villkor finns det ingen mening. Då är det inte kärlek...
Bara en tanke... som jag antagligen kommer ägna hela mitt liv till att lista ut. Som att räkna stjärnorna. Man kommer aldrig fram till något..
Kommentarer
Trackback
