Linnea R Edlund

Inatt har jag en sådan natt då jag inte kan sova.
Det konstiga är att jag har datorn på, kollar på den - men är inte inloggad på msn, eller någon annan sajt förutom min blogg. Här, på "skapa" har jag suttit och stirrat in på en tom ruta. Ett oskrivet område. Som bara väntar på att få en story.. Varför kan jag inte sova? - Det känns lite som rädsla. Rädsla för att i samma stund som jag slår igen laptopen, släcker nattygslampan och vänder mig till rätta på kudden - så ska något hemskt hända. Vad vet jag inte, men jag känner mig inte bekvän med tanken. Så därför har jag hellre lampan tänd och laptopen uppe. Då känner mig mig inte lika ensam. Här har ni min svaghet för att sova ensam.. utan den jag älskar.. och jag gör det hela tiden.. det är som att - jag är rädd för att han ska glömma bort mig under natten..
- Mitt hjärtformade halsband gör så att min hals kliar jätte mycket. Men jag tänker inte ta av mig det. Jag fick det av Lab. Och så länge jag har hans hjärta intill mitt, så ska mitt halsband hänga där. För mig symboliserar det något mycket större än ett hjärta. Det är ett hjärta som jag fick av honom. Han gav mig ett hjärta. Men just nu kliar hjärtat... Fast jag väljer att inte se allergin som något symboliskt, vad skulle det vara liksom? Allergisk mot kärlek? Kan man va det?
- Jag är allergisk mot kärlek tror jag... Den tog tag i mig, gjorde mig svag.. fick mitt hjärta att börja blöda, och gjorde så att mina lungor inte fick luft, samtidigt som dom ger mig den härligaste luften som finns när den väl gör det. Nu kliar det också.. Men jag tänker inte ta av mig ditt hjärta. Det kommer hänga där, tills du säger åt mig att ge tillbaka det... gud förbjude att det någonsin händer.
 Gud? - Jag måste erkänna att de senaste åren har jag trott på något högre.. När jag haft det svårt har jag bett. Jag har bett en bön varje gång jag landat och lyft med ett flyg. Jag har bett en bön varje gång jag känt mig vilsen. Jag har bett en bön varje gång jag varit rädd - och jag har verkligen förlitat mig till detta också... Men på senaste har jag börjat tvivla. Tvivlat djupt på allting som jag själv inte har kontroll över. När ens egen fantasi, tro, himmel sviker en, så borde man ta en seriös funderare över vem fan man pratar med på kvällarna när man känner sig vilsen.. Varför inte bara uppsöka någon slags psykolog/kurator istället? pfft...

Fan vad o-organiserat detta inlägget blev.. Som ni ser så har jag bara skrivit ut exakt vad som rullade ut ur mitt huvud just nu.. Skriver av mig som jag brukar säga. Kanske vågar jag släcka lampan nu och tänka att han fortfarande älskar mig när det blir ljust ute? Att halsbandet är kvar kring halsen? Att det kanske till och med slutat klia?, haha...

Förresten!
Vad är kärlek för er?
Hur mycket tycker ni man bör visa för varandra, att man älskar varandra?
Räcker det med att man finns där som en vän eller ska man säga det varje dag?
- För mig handlar det om lagom. Lagom kärlek består av, bra vänskap, Lagom pluttinuttit men ändå lite rättelse, lagom gåvor och presenter. Det största är att göra saker för varandra.

Godnatt.